Det borde snöa

Det är den 10 december och idag delas Nobels fredspris ut, det är även den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Aldrig har väl det känts mer aktuellt och viktigt än nu när det blåser bruna iskalla vindar över Europa och inte minst sagt hemma hos oss själva i det land vi länge på något märkligt sätt trott skulle varit skonat. Det är 21 dagar kvar på 2014 innan ett nytt kapitel ska börja i våra almanackor och eventuellt våra liv, för vi förväntas ju göra nystart med precis allt efter varje nyår.

Men det är också den 10 december och jag blev väckt tre gånger inatt/imorse, först av att vinden ven så sjukt högt då det blåser en himla massa där ute, andra gången var det min väckarklocka och sista gången var det av det vidrigaste och mest högljudda borrljud du någonsin hört. Jag ligger i min säng med öronproppar och låtsaslyssnar (för jag hör ju knappt ngt med propparna) på regnet som jag vet stänker på fönsterbläcket men som borde vara snö, har lite ont i magen och tänker att det är för sent för att somna om, eftersom jag kommer styra om min dygnsrytm i så fall.

Det är den 10 december och det är exakt 7 jobbdagar kvar innan jag slutar på mitt nuvarande jobb. Så jag hoppas att jag får saker gjorda imorgon, för nog finns det saker att göra.

Ett nytt försök?

En gång i tiden så bloggade jag minst en gång om dagen i ungefär 5 år. Sen la jag ner, minns inte ens varför nu. Sedan dess har jag börjat blogga kanske 10 gånger, för att alltid efter en kort tid radera alla inlägg och sluta igen. På ett sätt tycker jag att det är ganska befriande att blogga, skriva av sig och rensa hjärnan medan jag på ett annat sätt ibland tycker att det är jobbigt att folk ska läsa, döma, tolka. Det är med någon slags skräckblandad förtjusning. Samtidigt som jag känner att jag har massor att dela med mig av känner jag samtidigt att jag inte har ett jävla skit att bidra med. Det känns som något slags storhetsvansinne ligger bakom alla (inklusive mig!) som tänker ”jag ska starta en blogg där jag ska skriva om vad som händer i mitt liv”. Varför skulle folk vara speciellt intresserade av det? Samtidigt så tycker jag ju själv att det är ganska kul att läsa bloggar från både kända och okända människor, få en glimt in i andras liv. Antingen för att en inte hinner träffa alla sina vänner och bekanta eller för att helt enkelt bara få ta del av en annan livsstil för en stund innan en återgår till sin egen.

Så nu sitter jag här igen, ännu en av dessa otaliga gånger och påbörjar ett ”första” inlägg till den här gamla bortglömda och ganska dammiga bloggen. Återigen är jag lika förvirrad och osäker på om det är något jag vill, alltså att dela med mig på det här sättet samtidigt som jag ju ändå dras till det här forumet så många gånger och startar igång något. Vi får väl se helt enkelt. Den som hittar hit, hittar hit och så får vi väl se vad det blir av det.