Vad driver dig?

Kan inte längre räkna på mina fingrar hur många gånger jag fått frågan ”Vad driver dig i ditt liv, både privat och i ditt arbete?”. Anställningsintervjuer är väl platsen som frågan förekommer främst, men även i andra forum. Jag har aldrig någonsin haft ett svar på den frågan. På plats har jag kvickt kommit på någon oskön floskel som jag slängt ur mig för att ha ett svar, på en anställningsintervju så finns inte riktigt alternativet att säga ”pass” när en fråga är krånglig eller för att du inte kommit dig själv så nära än för att veta svaret. Så på den frågan har jag alltid haft ett svar, som dock aldrig varit rätt eller genuint.

Idag insåg jag, med hjälp på traven, vad min drivkraft faktiskt är och att den även är min stora nemesis. Min drivkraft, som jag äntligen har ett ord på, är min livs hjälte som gör att jag tagit mig till olika fantastiska platser i livet men är lika mycket mitt stora mörka monster som fått och får mig att må absolut skit. Skillnaden är hur jag använder och vart jag riktar min drivkraft. För mig själv eller för andra. Inåt eller utåt. För att uträtta storverk för min personliga vinning eller för att andra ska ha det bra eller åtminstone bättre.

- Vad driver dig?

- Prestation! Förmågan att prestera något riktigt bra. Att prestera förändring.

- Kan du ge exempel på vad din ambition med att prestera har gjort för dig?

- Allt! Jag har kunnat förändra saker, jag har kunnat hjälpa människor, jag har kunnat genomföra projekt (stora som små) i mitt arbete, jag har kunnat driva saker framåt på min arbetsplats, jag har velat lära mig mer för att kunna prestera ännu mer och ännu bättre i framtiden på nästa jobb jag får eller uppdrag jag tar på mig.

- Okej, fint.. men jag frågar igen… Kan du ge exempel på vad din drivkraft har gjort för dig?

- Jasså, du menar bara för mig? Jag har aldrig medvetet presterat bara för mig, aldrig medvetet riktat mina ambitioner inåt, aldrig ens tänkt tanken på att mina prestationer kan ta mig någonstans (även om de gjort det ibland ändå). Jag har aldrig tänkt att jag har ambitioner av att prestera, att göra mitt bästa. Jag har aldrig sett mig som en person som har mål i livet.

 

Min självbild har genom hela mitt liv präglats av en (numer mycket märklig) tanke på mig själv som lite lat och ”en sån som aldrig riktigt gör sitt bästa”. Jag springer aldrig så snabbt jag kan, bara lagom så jag hinner i mål på en godkänd tid. Jag simmar aldrig längst, det räcker att komma i vattnet överhuvudtaget. Jag måste inte våga klättra högst, första grenen verkar ju trevlig. För jag är inte en person som drivs av att prestera, eller så som jag alltså trott att prestera innebär: att vinna, att komma först, att klättra högst, att springa snabbast, att göra mest.

Och där får jag hela kärnan serverad: bara för att jag inte är en vinnarskalle som måste vinna eller göra allt bäst så betyder det ju inte att jag inte gör mitt bästa. Det är inte synonymt med varandra, det ser jag nu helt plötsligt. Men att drivas av att kunna prestera något och samtidigt vara prestigelös – det funkar, det går ihop. Jag har ju presterat så pass bra att jag kommit tvåa och är oftast så himla nöjd med det om jag känner att det var en ”rättvis fight” och att jag gjorde mitt bästa eller att ”jag försökte åtminstone”. Även om det ibland svider när andra oftast vinner över mig i spel så som TP, M.I.G eller Besserwisser fastän jag tycker att jag är allmänbildad.

Här ligger jag och mår dåligt

Den ständiga kampen mellan hur jag känner och vad jag tänker. Jag kan inte göra ett dugg åt hur jag känner, känslorna är där och är vad de är oavsett vad jag tycker eller tänker om det. Jag kan inte styra det, kanske för ett tag men aldrig i det långa loppet. Jag kan inte hjälpa att jag känner ett dåligt samvete. Här ligger jag och mår dåligt medan världen brinner utanför, medan så många saker hade kunnat göras eller hjälpas av mig. Tro mig, jag lider inte av något storhetsvansinne där jag tror att jag ensam kan rädda vår brinnande värld. Jag ser bara alla små delar i helheten där jag vet att jag kan hjälpa till eller fylla en lucka.

Samtidigt så tänker jag att det inte är någon idé att tänka så just nu. Det finns alltid någon annan som har det värre än du själv, det är så det fungerar men det innebär inte att jag ska strunta i min egen hälsa och inte sätta mig själv först. Det är trots allt mitt liv som jag lever, oavsett hur vidrigt klyschig den meningen blev. Jag måste ju sätta på min syrgasmask först innan jag kan hjälpa någon annan med att sätta på sin, om jag ska försöka mig på en välanvänd flygsäkerhetsmetafor som den också blev lite too much för min egen smak. Men det är ändå sant. Hur ska jag kunna göra världen bättre om jag samtidigt kör slut på mig själv? Vad är det för exempel att statuera med?

- Hej! Berätta lite om vad du gjort för världen den senaste tiden?

- Hallåj! Jo, jag var med i 300 föreningar, 40 styrelser, reste landet runt och föreläste, ställde upp på alla förfrågningar som kom i min väg och var den typiskt duktiga tjej som jag bara läst om och aldrig relaterat till.

- Hur skulle du beskriva vad du fick ut av detta? På ett personligt plan?

- Vad det resulterade i för min egen del? Ptja, massor med nya vänner, nya kunskaper om saker och ting, nya erfarenheter, att jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt under en lång tid, att jag var tvungen att gå ner i arbetstid och blev ruinerad av terapeutkostnaderna på köpet eftersom jag valde att gå till en privat och inte via vårdcentralen eftersom jag hatar läkare och därför sköt upp det besöket alldeles för länge. Ungefär så skulle jag nog sammanfatta det.

- Eh, oj… Jasså. Var det verkligen värt det?

-

Hur det kan påverka dig om…

…du mår/mått som jag:

- Du orkar inte längre vara social på samma sätt som tidigare, en fika med en kompis är plötsligt mer krävande än givande. Jag orkar inte klättra upp för ett berg till, jag kom ju hit direkt ifrån jobbet.

- Du är inte dig själv längre. När du ska prata med nya människor känner du hela tiden att du aldrig får chansen att visa dem vem och hur du egentligen är, du är ju otroligt mycket härligare och roligare när du mår bra. Du är ju inte den som alltid säger nej eller kommer med ”undanflykter” för varför du inte kan följa med ut, mötas upp för en kaffe eller hänga med på bio eller en AW med jobbet. Du är den som skrattar, har en massa hyss för dig, kan prata och socialisera dig med i princip vem som helst. Du älskar när andra skrattar och har roligt i din närvaro, du är den som älskar att promenera hem kl 04 efter en utekväll som aldrig verkade ta slut. Du är den som hyr en lägenhet i Berlin med tre vänner över semestern och har the time of your fucking life. Du är den som fick komplimanger av okända människor (utan baktanke) att du såg så härlig ut för att du var så himla glad. Vem fan är du? Har jag någonsin träffat dig? Ja, men du har nästan glömt bort mig.

- Yrseln gör dig extra skör och orolig eftersom det känns fel att vara konstant yr och som att du ibland skulle kunna svimma på platser där du kanske inte vill svimma om jag nu måste svimma så hamnar kanske inte mitt första val på perrongen när jag väntar på tunnelbanan i rusningstrafik om du förstår vad jag menar…

- Du har ovanligt många sjukdagar från jobbet. Ibland har du sjukskrivit dig för att du inte förmått få ur kroppen ur sängen på morgonen, fastän du har gjort allt du kan för att försöka ta dig upp. Vem har drogat mig? Något skit har jag ju fått i mig, så här tung kan jag inte vara. Jag väger ju bara 60 kilo, jag har ju kommit upp alla andra gånger.

- Du kan inte njuta av dina långledigheter för du ligger sjuk hemma och firar nyår själv i en säng som står i en tom lägenhet istället för att åka till Berlin som var planen.

- Du har en smygande huvudvärk som alltid knackar på dörren, mycket punkligt, kl 15 varje eftermiddag och Ipren hjälper knappt.

- Att gå och handla mat på Ica, fullt med människor och en ganska stressig miljö med mycket intryck och en högst onaturlig ljussättning från alla frysboxar och kylskåp, är något du plötsligt analyserar och inte riktigt orkar. Du har aldrig tidigare tänkt på den onaturliga ljussättningen eller att det skulle vara speciellt många intryck att hantera när du handlar middag.

- Du har plötsligt ett så otroligt dåligt fungerade närminne att du knappt minns vilka symptom du har behövt slita med i över ett halvår (och vissa i mer än 1 år) när du efter mycket om och men fått en läkartid och sitter mitt emot doktorn och ska berätta om din situation. Du kommer inte ens på allt du gått igenom när du ska göra upp listor om vad du haft för symptom och effekter av ditt stressande.

- Ljudkänsligheten gör att det inte kommer på tanke att ens försöka ta sig till en restaurang eller pub på kvällstid. Du kommer på dig själv att själv sänka eller som i mitt fall, konstant, be min sambo sänka ljudet på tv:n eller högtalaren som spelar musik.

Ungefär här har kroppen brutit ihop helt och hållet. Jag har pratat med min sambo, min chef, någon enstaka vän som jag litar blint på och jag har börjat gå till en terapeut. Jag har fått en lite större förståelse för vad som händer med mig, min hjärna och min kropp. Jag har börjat bearbeta tanken på att behöva acceptera att ”sån här är jag”. Men det är förbannat svårt att skapa en helt ny självbild eftersom den jag har inte överensstämmer med hur jag mår och vad jag orkar just nu, den nya självbilden är redan skadad innan jag ens hunnit prova den.

- Trots att du vet att du inte orkar min terapeut har ju tjatat om det här så har hjärnan ändå lyckats övertala dig att en middag på lördag med dina vänner är en fantastisk idé för jag vill ju gå, jag har bara återigen glömt att min kropp inte orkar och två timmar efter du vaknat mår du så dåligt av en ångestliknande känsla att du börjar gråta och det enda du vill är att avboka middagen, krypa in under täcket och gråta i ett helt liv. Du sms:ar fegt din vän, säger att du blivit magsjuk för jag orkar inte dra innehållet i denna blogg i ett sms och i samma sekund som vännen svarar ”Okej, tråkigt! Krya på dig!” så släpper all ångest och känslan av att vilja krypa under täcket eller att fortsätta gråta är som bortblåst. Kroppen vann och lyckades avstyra situationen som hjärnan lurat på dig.

- Du åker iväg över en långhelg till din pappa som bor i en annan stad för att få andas ut och inte behöva tänka på någonting. I samma sekund som du börjar packa för att åka hem igen på söndagen börjar den där ångesten krypa i skinnet och eskalerar för varje meter som bilen åker från centrum ut mot motorvägen. Du får panik tre sekunder innan ni ska svänga av mot utfarten till motorvägen och ber din pappa köra rakt fram och vända hem till honom igen istället, vilket han gör. I samma sekund som bilen är vänd och på väg tillbaka släpper paniken och ångesten drar sig tillbaka i samma takt som den stegrade. Du stannar kvar hos din pappa i två dagar till för du kan inte förmå dig att ta dig hem igen, eftersom hem betyder storstad med storstadspuls, ansvar, jobb, skyldigheter, uppdrag osv. som förstås får pulsen att höjas. Samma dag sjukskriver jag mig i en vecka från jobbet och sen, två dagar senare så sitter vi i bilen igen på motorvägen och det går bra, det är inte perfekt men jag mår tillräckligt okej för att hålla masken och bara intala mig själv i resterande 40 minuter att det kommer gå bra och att det inte är så långt kvar.

Hur du kan må om…

…du mår/mått som jag:

  • Ofta förkyld eller småsjuk
  • Feber-sjuk så fort du slappnar av och har ledigt i mer än bara en helg
  • Yrsel
  • Ont i kroppen pga att du är spänd
  • Huvudvärk som dyker upp oftare än vanligt
  • Obotlig trötthet, du har i princip glömt bort känslan av att vara utvilad och pigg
  • Noll energi för att göra saker
  • Ångest
  • Försämrat närminne (denna punkt höll jag ironiskt nog på att glömma bort)
  • Svårt att koncentrera dig på flera saker samtidigt
  • Ljudkänslig
  • Problem med magen (i mitt fall har jag ju haft problem innan, men det blev värre och värre i samband med att jag blev mer och mer stressad)

Som en junikväll

21 april. En otroligt solig och härlig vårdag. Nästan som en försmak av sommaren, sådär precis så att man nästan tror att det faktiskt är en fantastisk junikväll. Fåglarna kvittrar och sjunger i kapp, någon bil kör sakta igenom bostadsområdet längst med smågatorna ute i den stilla förorten.

En långsam dag på både gott och ont. Ont i kroppen av arbete på grund av ovana men kanske mest på grund av onaturliga rörelser ute i trädgården tidigare. En sista ledig dag som skänkt från ovan, att få vara långledig utan att ha tagit ut en enda semesterdag. Påsken är fantastisk. Ett enormt behov av att inte bara återhämta energi utan att en chans återställa hela min kropp. Samtidigt en enorm tristess. Hjärnan vill ha stimulering, vill att kroppen ska orka ha roligt. Kroppen säger ifrån så fort jag ens ska på toa, dels av träningsvärken i musklerna men dels av den totala utmattning jag dragit på mig sakta men säkert under flera års tid (helt självförvållat fast utan att veta om det, trots att kroppen skrikit sig hes för att signalera). Den ständiga dialogen, snarare bråket, mellan hjärna och kropp som jag nu tvingas leva med. Hur länge vet ingen, men det får vi väl se när det väl ljusnar.

I morgon är det jobb igen, en kort vecka av fler anledningar. Dels för att idag är det måndag och jag har varit ledig, dels för att jag har gått ner i arbetstid vilket börjar gälla från och med denna vecka. Så det innebär att jag även är ledig på fredag. Jag skulle kunna säga att det inte behövs den här veckan med tanke på den långa ledigheten jag precis haft men känner jag min kropp någorlunda bra vid det här laget så krävs all återhämtning/återställning (välj det ord som passar bäst) inför den kommande helgen då vi får övernattande besök från två vänner. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker det kommer bli otroligt härligt, för jag vet redan nu vilken påfrestning det kommer innebära. Att vara social. Att inte kunna vara ensam och andas. Att inte kunna sova, äta, göra vad jag vill när jag vill utan att allt ska ske i samklang. Däremot tycker jag att det kommer bli otroligt härligt. Jag har inte varit speciellt social på flera månader, så där på riktigt social, vilket jag ju längtar efter så mycket! Det ska bli så otroligt mysigt att få umgås så där tätt, intensivt och mycket som man bara gör med vänner som inte bor i samma stad och inte kan komma på besök speciellt ofta. Med andra ord så beror det på vem du frågar: kroppen eller hjärnan. Du kan alltså få två helt olika svar från mig om du undrar hur jag mår, för just nu lider jag av någon typ av schizofreni där hjärnan och kroppen är totalt osynkade. Först får kroppen lida, sen skriker kroppen och som straff får hjärnan ångest. Hur kunde det gå så här långt utan att jag förstod vad jag gjorde mot mig själv? Hur kan någon ens missa alla dessa tusentals signaler som våra kroppar skriker om, gång på gång på gång medan vi fortsätter att upprepa alla fel som kroppen inte längre orkar med?

Jag är alltså slutkörd, utmattad till max, sönderstressad, utbränd, jag har gått rakt in i väggen med en jäkla fart, tagit på mig för mycket under för lång tid utan att förstå. Kalla det vad du vill, konsekvenserna är desamma. Men att vakna upp en dag och inse att du är så slut att du inte längre är dig själv, då har du inte bara förbrukat din energikvot – du har pajat hela systemet.