Ljusningen

Det är ändå skönt att det är fler bättre dagar än sämre, som det ju var förut. Verkligen tvärtom. De flesta dagarna var dåliga, fick känna av lyxen av att må normalt ibland. Bara ibland. Nu har det vänt, det känns bra. Däremot så känns ju ”fallet” lite större när det väl kommer en dålig dag, en dipp. Den är ju mycket mer märkbar nu eftersom att det inte är mitt standardläge längre, vilket ju är bra – men också jobbigt på sitt sätt.

Däremot är den sociala biten fortfarande jobbig. Jag är inte lika trött, känner mig faktiskt pigg igen (vilket jag inte trodde var möjligt), min mage är mer balanserad (iaf när jag sköter mig gällande mat), har inte huvudvärk i närheten av lika ofta och har knappt känt mig yr alls. De få gånger det händer vet jag att det är något som är fel, då måste jag hitta vad som triggat igång det. Oftast beror det på att jag försökt bolla för många saker på jobbet samtidigt. Men det sociala, ja – det är fortfarande lite svårt. Oftast för att det blir så skarpa kontraster för kroppen att hantera. Omställningen blir lite svår från att ha varit hemma och tagit det lugnt utan stress till att sitta på en stressig tunnelbana och ha något uppbokat. Det blir att gå från 0 till 100 på bara några sekunder och min kropp har inte riktigt lika många hästkrafter som en bra bil att klara av det.

Nåväl, jag måste verkligen påminna mig själv om att detta pågår just nu, det kommer inte vara så här för evigt. Just nu kan jag hantera, det är görbart. Det är okej med just nu. Det är när tankarna snurrar iväg på ”ska jag må så här i resten av mitt liv” som ångesten kryper fram och det är så onödigt, för så kommer det inte vara.

Wasting time

I’ve been in the days
Driving you insane I know 
I’ve been at a all time low

With a little time
Maybe I could find my flow
Maybe, but I just don’t know

Felt like I was wasting time

Sick of being top
Tired of constantly being broke
Walking on this tight ass road

Chords – Wasting Time

 

Ett utdrag av delar av låten som jag tycker passar in på mig just nu, även om det verkligen inte är vad låten handlar om.

Skrivet av Kommentering avstängd Postad i Blogg

Mat

Jag är i en period då det värsta jag kan tänka mig är att laga mat och jag finner inte heller någon som helst njutning av att äta mat. Det blir därför, förstås, en massa ganska dålig mat. Dålig som i snabbt, mycket kolhydrater i form av pasta, frukost till middag och liknande.

Jag har absolut noll energi till att fundera på vad jag ska äta, vad som är bra för min mage (för det mest känns just nu som att jag inte klarar av att äta av någon anledning), vad som går hyfsat enkelt och snabbt utan att vara en skål med pasta unt so weiter.

Egentligen tål jag ju en massa saker, jag kan äta ganska mycket mat utan att min mage protesterar. Däremot är känslan att det är tvärtom och det sinkar hjärnan i form av att kapaciteten till att tänka nytt och fräscht blir minimal och världens svåraste ekvation som inte går att lösa. Jag vet ju egentligen jättemånga recept som jag skulle kunna laga, som är bra på alla sätt och vis men när jag inte ens har orken att gå in i en matbutik för att köpa mat så finns där alltså än mindre motivation till att sen ställa mig och laga det.

Jag tror att jag på grund av detta gått ner lite i vikt, vilket verkar vara tydligare för personer som inte träffat mig på ett tag. Jag vet inte om jag ska tänka på det allt för mycket, eftersom det hittills bara varit en enda kommentar men ändå. Har ingen våg hemma så jag kan inte riktigt kolla om detta stämmer. Vill inte gå ner i vikt, vill inte heller gå upp – är mycket nöjd med hur jag är och kroppen får gärna stanna kvar där den varit i flera år nu. Det räcker så bra så.

Små lätta andetag

En hel helg som sprungit och krupit förbi på samma gång. Det har gått långsamt, men så plötsligt är det ändå redan söndag kväll och det är bara några timmar tills det är dags att gå upp och ta sig till jobbet.

En helg som bestått av små lätta andetag och en märklig känsla av att vara lite som en heliumballong. Ni märker ju, det är knappast symptom som en Ipren klarar av att bota. Ett väldigt lätt, men ändå märkbart, tryck högt upp på bröstkorgen som gör att andetagen tvingas bli lätta. Den där känslan av att vara ”lite för lätt” i huvudet, som de första sekunderna när du känner att du antagligen kommer svimma. Fast sekunderna är fler och längre och pågår hela tiden. Det känns alltså inte som att en svimning är på gång och det är inte yrsel. Fast kanske en väldigt lätt, men ändå märkbar, typ av yrsel. Jag vet inte längre. Ett ”state of mind” som är väldigt svårt att förklara för någon annan så att det går att förstå. Typiskt en historia där jag vill säga ”du måste ha varit där”, fast det är ju ingen direkt rolig historia så jag hoppas ju egentligen att ingen förstår och jag vill inte att någon ska ha varit där eller ens i närheten.

Den oändliga tröttheten

Ibland har jag önskat för mig själv en vecka. En vecka utan något jobb, krav, måsten. En vecka av ensamhet, en avstängd mobil och ett kolsvart rum. Att inte behöva äta, gå på toa eller något annat som jag ju såklart behöver för att överleva. Men allt detta hade varit fantastiskt att slippa, bara för att få sova i en vecka i sträck – dag som natt. Det hade jag varit en helt omöjlig och underbar sak, för många gånger på den senaste tiden har det känts som att det ungefär är det som behövs för att jag överhuvudtaget skulle kunna vakna pigg och utvilad igen.

Vad driver dig?

Kan inte längre räkna på mina fingrar hur många gånger jag fått frågan ”Vad driver dig i ditt liv, både privat och i ditt arbete?”. Anställningsintervjuer är väl platsen som frågan förekommer främst, men även i andra forum. Jag har aldrig någonsin haft ett svar på den frågan. På plats har jag kvickt kommit på någon oskön floskel som jag slängt ur mig för att ha ett svar, på en anställningsintervju så finns inte riktigt alternativet att säga ”pass” när en fråga är krånglig eller för att du inte kommit dig själv så nära än för att veta svaret. Så på den frågan har jag alltid haft ett svar, som dock aldrig varit rätt eller genuint.

Idag insåg jag, med hjälp på traven, vad min drivkraft faktiskt är och att den även är min stora nemesis. Min drivkraft, som jag äntligen har ett ord på, är min livs hjälte som gör att jag tagit mig till olika fantastiska platser i livet men är lika mycket mitt stora mörka monster som fått och får mig att må absolut skit. Skillnaden är hur jag använder och vart jag riktar min drivkraft. För mig själv eller för andra. Inåt eller utåt. För att uträtta storverk för min personliga vinning eller för att andra ska ha det bra eller åtminstone bättre.

- Vad driver dig?

- Prestation! Förmågan att prestera något riktigt bra. Att prestera förändring.

- Kan du ge exempel på vad din ambition med att prestera har gjort för dig?

- Allt! Jag har kunnat förändra saker, jag har kunnat hjälpa människor, jag har kunnat genomföra projekt (stora som små) i mitt arbete, jag har kunnat driva saker framåt på min arbetsplats, jag har velat lära mig mer för att kunna prestera ännu mer och ännu bättre i framtiden på nästa jobb jag får eller uppdrag jag tar på mig.

- Okej, fint.. men jag frågar igen… Kan du ge exempel på vad din drivkraft har gjort för dig?

- Jasså, du menar bara för mig? Jag har aldrig medvetet presterat bara för mig, aldrig medvetet riktat mina ambitioner inåt, aldrig ens tänkt tanken på att mina prestationer kan ta mig någonstans (även om de gjort det ibland ändå). Jag har aldrig tänkt att jag har ambitioner av att prestera, att göra mitt bästa. Jag har aldrig sett mig som en person som har mål i livet.

 

Min självbild har genom hela mitt liv präglats av en (numer mycket märklig) tanke på mig själv som lite lat och ”en sån som aldrig riktigt gör sitt bästa”. Jag springer aldrig så snabbt jag kan, bara lagom så jag hinner i mål på en godkänd tid. Jag simmar aldrig längst, det räcker att komma i vattnet överhuvudtaget. Jag måste inte våga klättra högst, första grenen verkar ju trevlig. För jag är inte en person som drivs av att prestera, eller så som jag alltså trott att prestera innebär: att vinna, att komma först, att klättra högst, att springa snabbast, att göra mest.

Och där får jag hela kärnan serverad: bara för att jag inte är en vinnarskalle som måste vinna eller göra allt bäst så betyder det ju inte att jag inte gör mitt bästa. Det är inte synonymt med varandra, det ser jag nu helt plötsligt. Men att drivas av att kunna prestera något och samtidigt vara prestigelös – det funkar, det går ihop. Jag har ju presterat så pass bra att jag kommit tvåa och är oftast så himla nöjd med det om jag känner att det var en ”rättvis fight” och att jag gjorde mitt bästa eller att ”jag försökte åtminstone”. Även om det ibland svider när andra oftast vinner över mig i spel så som TP, M.I.G eller Besserwisser fastän jag tycker att jag är allmänbildad.

Här ligger jag och mår dåligt

Den ständiga kampen mellan hur jag känner och vad jag tänker. Jag kan inte göra ett dugg åt hur jag känner, känslorna är där och är vad de är oavsett vad jag tycker eller tänker om det. Jag kan inte styra det, kanske för ett tag men aldrig i det långa loppet. Jag kan inte hjälpa att jag känner ett dåligt samvete. Här ligger jag och mår dåligt medan världen brinner utanför, medan så många saker hade kunnat göras eller hjälpas av mig. Tro mig, jag lider inte av något storhetsvansinne där jag tror att jag ensam kan rädda vår brinnande värld. Jag ser bara alla små delar i helheten där jag vet att jag kan hjälpa till eller fylla en lucka.

Samtidigt så tänker jag att det inte är någon idé att tänka så just nu. Det finns alltid någon annan som har det värre än du själv, det är så det fungerar men det innebär inte att jag ska strunta i min egen hälsa och inte sätta mig själv först. Det är trots allt mitt liv som jag lever, oavsett hur vidrigt klyschig den meningen blev. Jag måste ju sätta på min syrgasmask först innan jag kan hjälpa någon annan med att sätta på sin, om jag ska försöka mig på en välanvänd flygsäkerhetsmetafor som den också blev lite too much för min egen smak. Men det är ändå sant. Hur ska jag kunna göra världen bättre om jag samtidigt kör slut på mig själv? Vad är det för exempel att statuera med?

- Hej! Berätta lite om vad du gjort för världen den senaste tiden?

- Hallåj! Jo, jag var med i 300 föreningar, 40 styrelser, reste landet runt och föreläste, ställde upp på alla förfrågningar som kom i min väg och var den typiskt duktiga tjej som jag bara läst om och aldrig relaterat till.

- Hur skulle du beskriva vad du fick ut av detta? På ett personligt plan?

- Vad det resulterade i för min egen del? Ptja, massor med nya vänner, nya kunskaper om saker och ting, nya erfarenheter, att jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt under en lång tid, att jag var tvungen att gå ner i arbetstid och blev ruinerad av terapeutkostnaderna på köpet eftersom jag valde att gå till en privat och inte via vårdcentralen eftersom jag hatar läkare och därför sköt upp det besöket alldeles för länge. Ungefär så skulle jag nog sammanfatta det.

- Eh, oj… Jasså. Var det verkligen värt det?

-